The Learning Lab

Vilka möjligheter för skolan är det egentligen som öppnar sig med internet och datorer? Ett av de mest kraftfulla utgångspunkterna är för mig Keri Facers citat från hennes lysande bok Learning futures:

”We need to see children not as clearly defined and bounded by biology, but as intimately embedded in and interconnected with their tools, their environment and their social networks”

Alltså, vilken skola kan vi bygga om vi tar barn och unga vuxna i sitt sammanhang som utgångspunkt för deras lärande och utveckling? För mig handlar det bland annat om motivation, relevans och delaktighet. En skola som bygger sin verksamhet på Facers utgångspunkt kommer att få mer motiverade elever som känner sig delaktiga i sitt lärande och som kommer att se skolan som en naturlig del av sin egen utveckling på ett helt annat sätt än vad många elever upplever idag. De kommer att tänka mer på skolarbetet, läsa och skriva mer, vara mer engagerade och kommer som en följd av detta att förvärva mer kunskap och utveckla sina förmågor längre. Dessutom kommer de att få en bättre självkänsla eftersom samhällets och deras egna förväntningar på dem själva kommer att vara mer samstämmiga än idag.

Vad innebär då detta i praktiken. För ett exempel vänder jag mig till Love, en trettonårig kille som jag känner. Han har den senaste tiden publicerat filmer på Youtube om nätverksspelet Runescape, som exempelvis denna film där han kommenterar spelsekvenser och det allmänna läget i Runescape:

Här finns mycket som skolan kunde nyttja för att facilitera Loves lärande i dialog med honom. Ett exempel är att han pratar om ”the crashing economy of runescape:”

”The economy is really unstable right now… Now it is the same prices as three years ago… It is suddenly half the price… I don’t understand it”

Någon som kan se paralleller till det övriga samhället eller syften och innehåll i läroplanen? Jag hoppas det. Jag kan se hur många som helst. Loves skola skulle kunna låta Love reda ut och borra i frågor och ämnen som han tar upp i filmerna, tex krisande ekonomier, inflation och prisbubblor i denna film. Ett annat och kanske mera spännande sätt vore att fråga Love vad han skulle ha nytta av att lära sig för att utveckla sin kanal och sina filmer framöver, givetvis anknutet till läro- och kursplaner. Så får vi ett entreprenöriellt lärande på riktigt. Sedan finns det ju 148 filmer till att ta utgångspunkt ifrån…

Vad tror du om människan i sitt sammanhang som en ny utgångspunkt för skolan?

En handfull forskare sammanställer slutsatser från hjärnforskning kopplat till det de kallar ”Technology Enhanced Learning” till en rapport på uppdrag av brittiska Future lab.

Så många tankar flyger genom min hjärna så det är svårt att få fatt på dem, men här kommer några:

Tillsammans
En första slutsats som de landar i som för mig är lika central som naturlig är att vi lär bra tillsammans med andra genom sk collaborative learning (här kom jag osökt att tänka på titeln till Anne-Marie Körlings kommande bok, ”Nu ler Vygotskij”). De fortsätter med att säga att det räcker inte att se på samma objekt samtidigt, man måste ha en social interaktion kring det man ska lära om, och kommunicera kring detta (nu ler han verkligen…). Ett tillägg jag skulle vilja göra är att man kanske tom kan ändra det man lär om, dvs producera / publicera osv, då skulle man nog få ännu högre träff på deras mått.

Med elevdatorer och internet kan vi dra större nytta av möjligheten att lära tillsammans, både med klasskamrater och andra människor med vilka vi av någon anledning kan mötas och samtala kring en fråga. Jag tänker också allt oftare på att det som brukade vara ”skolarbeten” skulle kunna ses lärobjekt om vilka man har en dialog för att skapa fortsatt lärande (tänk bloggpost som man har ett sturkturerat samtal kring jämfört med att lämna in en handskriven uppsats).

Multimodalt
Forskarna pekar också på att man har kunnat visa på att multimodala upplevelser, dvs när man upplever något i flera medieformer som text och bild, ökar förmågan att minnas. Detta är även något som Staffan Selander och Gunther Kress beskriver bra i boken ”Design för lärande – ett multimodalt perspektiv”.

För mig visar detta styrkan i att lyfta in bild, ljud och film i skolan på riktigt. Gärna som källor men själva kärnan tror jag är att skapandet och redovisningen också tillåts anta flera former. Det här tycker jag också är ett bra exempel på hur man kan använda forskningen och samtidigt vara innovativ: Om vi vet att multimodalitet underlättar för minnet, då kan vi designa lärprocesser som säkerställer att eleverna gör multimodala undersökningar och framställningar.

Forskarna har mycket att säga om interaktiva spel också men det får bli en senare fråga.

Efter att ha läst Medierådets ”Världen som spelplan”, en kvalitativ forskningsstuide om relationer och beteenden i onlinevärldar, tänker jag att detta är en beskrivning av globalisering inifrån, dvs från individernas perspektiv.

Globalisering är annars ett begrepp som ofta beskrivs med makrovariabler och i konsultiga rapporter, men här är det på en individuell nivå, som denna gamer beskriver i rapporten:

”Jag har en kompis från Estland som jag fortfarande pratar med. En annan från USA som jobbar för regeringen och tillverkar vapen. Han är civilingenjör på ett företag som tillverkar stora bomber och det är väldigt hysch-hysch… Man pratar väldigt mycket om kultur och sådant, det är ganska intressant, speicellt med ryssar. (s.28)”

Här finns ett globalt möte på personlig nivå, framkallat genom spelets fokus på spelandet som avdramatiserar skillnader utanför spelet.  När jag tillåter mig att vara utopisk tänker jag att denna typ av kontakt på sikt kan förändra världen, läs skapa förståelse och fred. Jag vet att jag har skrivit om världsfred förut, men det är ju en sån fin tanke.

Sedan finns det utmaningar också. Rapporten lyfter fram att exempelvis könsstereotyper snarare befästs än överskrids i dessa världar, så där finns mycket att fundera på.

Rapporten kan du ladda ned eller beställa gratis här.

Ibland får jag frågan vad vi kan använda ny teknik till i skolan. Jag har många förslag på svar och ett av dem är att vi skulle kunna utveckla en systematisk uppföljning av ett mer individuellt lärande.

Idag planerar man ett arbete på förhand och en del av det är att definiera kunskapsmålen eleverna ska arbeta med innan de kör igång. Sedan får eleverna läsa in sig på målen och sätta igång och arbeta. Arbetsgången är densamma som ”på papper” och man har inte tänkt om utifrån ”informationsrevolutionen” jag skrev för ett tag sedan.

Det vore spännande att kunna hitta andra ingångar till elevernas motivation och lärande än de explicita målen, att låta eleverna ta plats, men ändå kunna göra en strukturerad uppföljning mot mål utan för mycket arbete. Eleverna skulle tex kunna få rikta in sig mer mot det som intresserar dem personligen och lägga upp en mer eller mindre egen läroplan som tar dem i riktning mot den dröm för sitt liv de har idag. Den tanken har jag lånat från Anne-Marie Körling.

Sedan borde man med teknikens hjälp kunna ”vända på steken” och analysera en stor mängd data som eleverna har skapat i form av inspelat tal, skrivna texter på bloggar etc, deltagande i digitala dialoger mm. Analysen skulle visa vilka mål eleven arbetet mot och vilka som återstår. Då skulle man sedan kunna lägga in perioder av mer styrt arbete som säkerställer att eleven arbetar även mot de mål som inte kommit med i den friare delen.

När jag först tänkte i dessa banor frågade jag kloka Mattias Östmar som jag visste hade arbetat med ett system som på något vis gör en personlighetanalys av bloggare om han hade någon idé för hur man skulle kunna göra en sådan analys. Mattias tyckte jag skulle börja med att titta på den öppna textklassifieringsmotorn uClassify, som tex kan sortera bloggare efter kön och automatiskt tagga blogginlägg, men det har jag inte hunnit göra.

En sån här uppföljning ska ju givetvis hänga ihop med IUP och den dialog som förs kring den. Kanske skulle en sådan här uppföljning rentav kunna göra IUP till ett mer slagkraftigt pedagogiskt verktyg som ligger till grund för elevens vardag?

Vad tros?

I can see so many reasons for developing a new kind of school focusing on creativity and knowledge of oneself.

New science regarding the brain is one reason, which is the basis for an interesting article that I read this morning (thanks @stefan_palsson for the tip). The writers claim that they have evidence that all students in regular schools in Sweden have the ability to pass in all topics. They sugest that creativity needs to be the focus of an improved school, and that young people can improve results by learning how their brains work.

From new knowledge about the brain one can also arrive at new conclusions about what motivates us such as Daniel Pink does in this speech, which supports the same direction for a new school.

Another reason is the widespread call for entrepreneurship in society which is best solved not by altering taxes but by encouraging our young to be brave and to try new things.

Yet another reason is that tomorrows workforce will largely need to lead their own careers, as employments get shorter and more work is done on short term contracts. To do that, you need to know yourself and you need to be creative.

Globalization is another reason. We will meet more people with other backgrounds than us in the future. The skill to collaborate creatively and understand oneself in these relationships, both digital and AFK, will be vital.

And I am in good company with a number of progressive initiatives around the world like RSA, EU key competencies for lifelong learning, Assesing and teaching 21st century learning and Parntership for 21st century skills.

OK, nuff said, let’s build those schools!

In Sweden, as in many other countries, more and more kids fail to go through school. I think that one reason for this is that kids don’t se their schools as relevant as a result of that their schools and themselves rely on a two different worldviews.

In this speech, which I found via Anders Erenius,  Alexander Bard contrasts two worldviews, the industirial society and the media society. The main idea is that the dialogue enabled by internet changes our society fundamentally.

I think he is right and that part of the problem in our schools is that teachers, tradition and policymakers are stuck with the industrial view of the society and hence, with their ideas of  what a school should be. Kids in the other hand are living in a media society and they feel that their schools ”just dont get it”.

Sometimes the discussion about ”digitalization” of schools gets stuck on the wrong level, and we try to fit the computer and internet into the industry model of schools. What Bard is showing is that our schools need to change fundamentally, and we can use computers and the internet to support that change. If we live according to media society we will act differently, think differently and learn differently.

In think that a school in the media society uses social media for the core processes: finding (firsthand) information, pedagogical interplay, publishing student works, building personal networks and digital portfolios.

So how can this become reality? Teachers, school managers and policymakers need to start using computers and social media for themselves, to understand media society. If you work in schools you prepare kids for their futures. Then, if the world changes, it is your obligation to learn and change as well. Simple as that. Then, as more school people change their mindsets towards media society, we can build schools where more kids want to engage, learn and grow.